Jag har lämnat igen satans barn. Och några andra böcker jag fick krav på. Idag när jag var på biblioteket med Thilde lånade jag vem ska trösta knyttet på engelska. Det var fruktansvärt fånigt, men den svenska versionen fanns inte. Och jag tänkte att jag kollar ju bara på bilderna ändå.

Nu tänker jag kolla på bilderna. Sedan ska jag berätta om när Jenny bar ett främmande barn ner för en rulltrappa tidigare idag.

Här kommer den fullständiga listan över Vänner som har varit hemma hos mig i mitt hus:
1. Nanette
2. Hanna
3. Grim
4. Frida
5. Jenny ****UPDATE***

Fullständiga listan över de som har sett min moders får:
1. Hanna
2. Frida

Svens fullständiga lista över möte med mina bekantskaper:
1.  Hanna
2. Grim
3. Jenny ***UPDATE***

Istället för att läsa tex Satans barn som jag har ett krav på så har jag läst  jättemånga bloggar idag. Det första inlägget jag läste handlade om en utmaning. Man utmanades att baka halloween-CUPCAKES. Klarar inte av det ordet. Cupcakes. Töntigheten bara väller över och dränker mig. KOPPKAKOR. Om jag någon gång i hela mitt liv får för mig att baka muffins med massa glasyr tänker jag komma på något bättre att kalla det än cupcakes. Typ köttkakor.

Andra saker som är extremt töntigt är människor som ska skriva om en händelse men av något handikapp måste skriva första bokstaven i namnet istället för att skriva rakt ut vem det handlar om. Umgås man med människan i fråga, eller har någon koll så förstår man ju oftast vem det är ändå. Alltså blir det inte så himla fyndigt och kryptiskt. Och är man inte insatt blir bara man förvirrad. Varför ens skriva sådana halvhemliga saker i en öppen blogg? Varför???????? För att det ska VERKA som att man har ett liv? Tror någon att man blir nyfiken? För jag blir inte det. Jag blir illamående över hur lamt det är.

Det här är det första lovinlägget jag skriver. Idag gick jag och la mig klockan sex på kvällen, det är ju riktig lovlyx. Förut var det vardagslyx, men då kunde jag inte sova på natten. Kan inte sova på natten nu heller. Men det gör inget, nu är det ju fest. Jag har en egen fest för nyvakna i stöcke nu. Det är inte så många som kommer. Sven kommer inte.
Han skulle visst på en annan fest.

hjälp det är blå text

uppdatering oj skoja

blå text

Jag har ett ämne som heter digibild. Det har vi som estetisk verksamhet. Man får lära sig att photoshoppa bilder. Photoshoppade bilder är ju mest töntiga. Det är ju inte som att någon i hela världen uppskattar ett apbergetalbum som heter "Photoshop<3" eller liknande och innehåller en bild där allt är svartvit utom ögonfärgen. Eller läpparna. Eller något annat jätteb. Därför får vi lära oss viktiga saker i photshop på digibilden. Som att klippa ut och klona. Jag klonade ihop en näsapa och en hamster. Det blev ett roligt resultat.

Solja är min lärare i digibild. Idag är hon inte här. Hon sa att det var emergency och hon var tvungen att åka hem.  Hon sa inte vad det var så först kändes det som något allvarligt. Jag tror hon har glömt mata katten. Eller så kanske hon glömde äta lunch. Iallafall skulle hon komma tillbaka i slutet av lektionen. Hon gav oss en uppgift och for.
 
Ingen gör uppgiften. Inte jag heller. Nu är det en tjej som tar in sina vänner i klassrummet. Sånt är alltid jobbigt. Jag vet inte vad jag ska göra. De pratar om japan. Ibland brukar de sjunga och dansa på japanska. Då vet jag inte vad jag ska göra. Jag brukar titta åt ett annat håll. Allt med japan gör mig lite obekväm. Kan inte hjälpa det. Men jag kan ju inte be min klasskamrat gå och sjunga och dansa någon annanstans. Det skulle skapa en stel jobbig stämmning mellan oss varje gång vi skulle bli tvungna till att prata i fortsättningen. Eller så skulle hon bli arg och demonstrativt bara prata japanska med mig istället.
Det skulle också bli jobbigt. Jättejobbigt.

Jag försöker snitta upp mig. Mitt veckosnitt på blogkoll alltså. 8 inlägg i veckan var det tidigare, jag vill öka med typ 100. Eller 3. Vet inte riktigt. Åtta inlägg i veckan är ju ganska lamt. Det är ett inlägg per dag, utom en dag, typ lördag, då man kalasar till det med ett extra. Eller kalaset ligger ju i innehållet. Det här är inget kalasinlägg. 

Tänk om jag började skriva ett inlägg efter varje gång jag gjorde någonting. Som blondinbella gjorde. Sedan gick hon överstyr. Hon trodde väl att hon kunde ta över världen. Det kunde hon inte. Då tog hon en bloggpaus istället.

I helgen tävlade jag och Kissie om en grej. Om jag vann skulle hon sätta min blogg på innelistan. Hon sa att hon hellre dog. Jag vann tävlingen. Nu är hon avstängd.

Jag publicerade ett tomt inlägg nyss. Ett helt ariskt inlägg. Det är ligger under det här, men det är bara några få som ser. Det syns bara för ariska ögon. När Sven var bebis var han helt arisk i ögonen. Nu är han grön och kladdig. Lite som en bläckfisk.


Det här är inte jag. Jag är ingen bläckfisk. Om jag var en bläckfisk hade jag kunnat blogga, vara rolig och göra en bilduppgift samtidigt. Ett tag försökte jag ändå. Nu har jag gett upp, nu går det inte mer. Hej då.

På riktigt, vad vill alla ni människor som hatar söndagar och måste skriva det överallt?

Ok. Tänk så här då; om det inte hade funnits någon söndag. En ledig dag på hela veckan. Det hade varit skönt för en eventuell bakfylla. Gå upp klockan sju och sitta i skolan i flera timmar. Man skulle vara tvungen att installera spypåsar vid bänkarna eftersom att det skulle bli så stökigt när varannan elev blev tvungen att gå ut och kräkas. Plus sjuk kö vid toaletterna.
Då hade ni fan hatat söndagar på riktigt.

I Petrozavodsk går man i skola på lördagar också. Kanske i resten av ryssland också, jag vet inte. På stöckeskolan när jag gick där i femman fick vi bara besök av några elever från en skola i Petrozavodsk. De sa aldrig att de hatade söndagar. Sa inte så mycket alls faktiskt. De bara satt och var tysta. Varje gång jag läser om någon som gnäller över att det är söndag eller något annat helt värdelöst så vill jag bara byta ut den mot en ryss.

Om man tror på gud så var det faktiskt så här att han vilade på söndagen. Han la sig ner, sov och höll käften. Det är ett bra exempel på vad man kan göra på en söndag.

Våran engelskalärare har tagit med sig sitt tvååriga barn Erik till våran lektion. Han ser ut som att han vill grina och dö. Erik alltså, inte engelskaläraren. "Det bästa man har ska man ställa på bordet" sa han, sen ställde han Erik på bordet. 

Sedan satte han sig bredvid mig med Erik i sitt knä. "Ta bort ditt barn jag ska nysa" sa jag. Han brydde sig inte. Jag nös inte. Jag kom av mig när Erik tittade på mig.

Imorse var det så mycket dimma i stöcke att man inte såg någonting. Men det gjorde ingenting, för jag kan vägen utantill.  Jag hoppades på att alla andra skulle ha virrat bort sig och att jag skulle få åka ensam i bussen men det blev inte så. Det stod redan fyra småtjejer vid busshållplatsen, och de var alldeles blåa om munnen. Och i munnen. Och på tänderna. När de pratade kom det blå rök. Det var inte häftigt , det var motbjudande. Anledningen var EN jättestor blå godisklubba som gick runt mellan dem. De hade inte ens en var. Jag tänkte att de inte skulle få åka buss för att det inte finns några smurfpriser, det är bara människor och hundar som får åka min linje.  När bussen kom så sa busschauffören bara fyra saker. Det var 'godmorgon' fyra gånger. Och jag var den hon hoppade över. Varför förstod jag inte.  Hon kanske var så färgblind att jag smälte in i bakgrunden eller så såg jag inte ut att ha en särskilt god morgon. Det var jag faktiskt sant. Jag hade snarare en smurfmorgon.
Senast jag något liknande var jag fyra år, men då stannade smurfarna i min tv.

Har insett att jag ska slakta en helg åt att vara på hamnis. Jag kryssade i 'dyker upp' på apberget och fick en ful reklambanner på min presentation. När jag såg det kom jag på varför jag slutade fylla i "dyker upp" på  olika aktiviteter. Det är ju så fruktansvärt fult. På fredag ska jag stå i garderoben på hamnmagasinet och vara ful. Kom inte dit. Och om någon tvunget ändå ska så ta inte med några ytterkläder.

Jag offrar min fritid och jobbar gratis för min klass för att jag tror det är en bra handling inför framtiden.  Ifall sammahållningen i våran klass utvecklas och blir tyrannisk med förväntningar att man ska göra vad som helst för sin klass (exempelvis sälja sin kropp eller sin värdighet genom att behöva sälja typ sockar eller JULTIDNINGAR)  så kommer ingen kunna tvinga mig i första hand. Tror jag.  Eller hoppas.

Grim säger (22:08):

tja
Grim säger (22:08):

ska vi köra betapet eller?

Idag sken solen. I mitt klassrum alltså. Tio minuter efter att jag hade släpat mig till språket och fem minuter efter att vi hade börjat så kom Julia in. Då älskade jag livet. Jag vet inte vem jag trodde att jag var när jag skickade in lappen om att jag ville fortsätta läsa språk. Stålmannen kanske. De som går i min tyska kanske tror att jag är stålmannen. Det hoppas jag. För jag anstränger mig verkligen för att se tuff ut. JESSICA min tyskalärare som bara pratar tyska brukar para ihop mig med en kille som heter Måns när det är grupparbete. Alltså ingen får ju tro att jag har något emot Måns. Det har jag ingen anledning till. Det enda jag vet om honom är hans namn, ålder, och vilket program han går. Vi brukar bara få ut sånna saker ur varandra när det är muntliga övningar. Jag vet inte vad Måns skulle säga om jag satte mig bredvid honom utan att Jessica hade föreslagit det. Men Julia satte sig bredvid mig för att hon vet att jag vill ha sällskap. Sedan glassade vi. Jag förstår fortfarande bara ytterst lite av vad min tysktalande lärare säger men det kändes inte lika jobbigt. Det kändes bra att visa för min tyskagrupp att jag faktiskt har en vän. Som batman och robin typ, fast mer oväntat. Ingen hade väl kunnat förvänta sig något sådant från stålmannen.

Den största fördelen med bärbar dator är att man aldrig behöver stänga av den. Eller, man kan ju göra som man vill men det är lättast att bara vika ner skärmen. Fördelarna är att man inte behöver starta den, vilket vanligtvis brukar ta ett år att göra och den andra fördelen är att jag alltid är inloggad på bloggkoll. Vad mer kan man begära?

Det tog åtta minuter att skriva det tidigare inlägget. Alltså har jag tid kvar. Jag undrar hur mycket man hinner skriva under femtio minuter.

Jag läste kissies blogg också, och hon hade gjort en utelista vilket fick henne att känna sig tvingad till att göra en innelista också. Kissies.se låg på fjärdeplats, men det är iallafall inne. Alltså är jag inne för att jag hängde på hennes sida idag. Det känns ju bra.

Nu kom det några i min klass som pratar jättehögt. Jag kan inte tänka mer.

Det blir så torrt när man är trött. Så nu ska jag gå hem och sova för att kunna hålla den här bloggen levande. Det är ju det jag lever för.

Blondinbella verkar ju rentav vara en veteran inom manipulation, om det här inlägget är lika igenomtänkt som jag hoppas att det är. Samtidigt kändes det bortkastat på ett ganska värdelöst ämne. Om jag hade en känd blogg hade inte min ambition varit att ha smala läsare. Så jävla orelevant. Jag hade snarare velat få alla att göra som jag skrev. Då hade ju allting varit mycket lättare.

Om det här inlägget inte var så igenomtänkt som jag tror att det är vet jag inte vad jag ska säga. Jag har ju inte direkt någon rätt till att bli besviken. Jag vet faktiskt ingenting om hur blondinbella är, jag brukar bara läsa hennes blogg dagar då jag känner att jag vill unna mig något extra. Som att unna mig en muffins ungefär, det Astrid har rekommenderat. Jag undrar vad jag hade fått för rekommendation om blondinbella hade varit min skolsköterska och Astrid hade varit blondinastrid. Det skulle nog varit en katastrof. Jag hade blivit rekommenderad att fundera över ätstörningar på lunchen och blondinastrid.se hade handlat om kött, mjölk och muffins. Herregud, Astrid är inte ju ens blond. Hon är ju gråhårig.

trubbel säger (18:57):

har tagit hit ostkrokar, chips, och salta pinnar

men vadå

jag vill ju inte äta dom

ville bara inte att någon annan skulle göra det

ANNIQA säger (14:15):

Vet du hur långt det är mellan standardtabbarna?