Idag sken solen. I mitt klassrum alltså. Tio minuter efter att jag hade släpat mig till språket och fem minuter efter att vi hade börjat så kom Julia in. Då älskade jag livet. Jag vet inte vem jag trodde att jag var när jag skickade in lappen om att jag ville fortsätta läsa språk. Stålmannen kanske. De som går i min tyska kanske tror att jag är stålmannen. Det hoppas jag. För jag anstränger mig verkligen för att se tuff ut. JESSICA min tyskalärare som bara pratar tyska brukar para ihop mig med en kille som heter Måns när det är grupparbete. Alltså ingen får ju tro att jag har något emot Måns. Det har jag ingen anledning till. Det enda jag vet om honom är hans namn, ålder, och vilket program han går. Vi brukar bara få ut sånna saker ur varandra när det är muntliga övningar. Jag vet inte vad Måns skulle säga om jag satte mig bredvid honom utan att Jessica hade föreslagit det. Men Julia satte sig bredvid mig för att hon vet att jag vill ha sällskap. Sedan glassade vi. Jag förstår fortfarande bara ytterst lite av vad min tysktalande lärare säger men det kändes inte lika jobbigt. Det kändes bra att visa för min tyskagrupp att jag faktiskt har en vän. Som batman och robin typ, fast mer oväntat. Ingen hade väl kunnat förvänta sig något sådant från stålmannen.