Imorse var det så mycket dimma i stöcke att man inte såg någonting. Men det gjorde ingenting, för jag kan vägen utantill.  Jag hoppades på att alla andra skulle ha virrat bort sig och att jag skulle få åka ensam i bussen men det blev inte så. Det stod redan fyra småtjejer vid busshållplatsen, och de var alldeles blåa om munnen. Och i munnen. Och på tänderna. När de pratade kom det blå rök. Det var inte häftigt , det var motbjudande. Anledningen var EN jättestor blå godisklubba som gick runt mellan dem. De hade inte ens en var. Jag tänkte att de inte skulle få åka buss för att det inte finns några smurfpriser, det är bara människor och hundar som får åka min linje.  När bussen kom så sa busschauffören bara fyra saker. Det var 'godmorgon' fyra gånger. Och jag var den hon hoppade över. Varför förstod jag inte.  Hon kanske var så färgblind att jag smälte in i bakgrunden eller så såg jag inte ut att ha en särskilt god morgon. Det var jag faktiskt sant. Jag hade snarare en smurfmorgon.
Senast jag något liknande var jag fyra år, men då stannade smurfarna i min tv.