Jag bloggade från bussen idag. Den stod dock inte stilla så anslutningen flög efter ett tag utan att jag fattade det. Jag bara fortsatte skriva och när jag skulle publicera så gick det inte. Men ingen skrattade åt mig. Ingen vågar skratta åt någon som har fått en dator av sin skola. Det var en skön känsla när högstadieeleverna klev  på. De har ju inte direkt fått en dator av sin skola. Om jag ska skriva en lista på sköna känslor så ska känslan av att ha fått en dator av sin skola vara med. Idag var det en som spelade musik på sin mobil, så alla kunde höra. Där går ju ändå gränsen. Jag tänkte resa mig upp och gå för att visa hur inte okej det var, men jag satt på en buss. Jag gick av på min hållplats som vanligt och ingen fattade att jag hade tyckt att det var jobbigt.